Var idag och hämtade ut mitt ”fynd” från Fotomässan i fredags på Scandinavian Photo. En Swedish Chameleon Large:V2 samt en Lilliput 7″ monitor. Klart trevlig kombination för att stödja upp tyngden och ge bättre stabilitet vid DSLR-filmning. Dessutom har den en follow-focus för att kunna ändra skärpan smidigt och mjukt utan att förflytta handen mer än nödvändigt. Det blir lätt väldigt klumpigt annars när handen ska upp till fokusringen på objektivet och härja.
Den här riggen lämpar sig mest i situationer där traditionellt en axelkamera hade använts. Alltså dokumentärt/rörligt. Den har inga steadycam-ambitioner överhuvudtaget utan är mer ett stöd där man råkar befinna sig.
-Snabbfäste för kameran. Bara att koppla loss när det behövs.
-Aluskruvar istället för plast-ditos. Nyper tag bättre, så jag slipper efterjustera lika ofta.
-Hårdplastväska för bättre transporter.
Nackdelar hittills:
-Jag trodde att fjärrkontrollen för Rec/stop skulle ingå. Det gjorde den alltså inte. Tråkigt, för den är så smidig.
Jag har inte hunnit prova att filma med den ännu, men det ska jag göra skarpt nu på onsdag och torsdag i två nya projekt. Ska bli superkul! Jag passade däremot på att göra en packa-upp-och-plocka-ihop-film ikväll. Inget cinematografiskt mästerverk, men kul för de som verkligen är intresserade.
När det är dags för skarpt läge återstår bara att lyckas montera dit mikrofoner, ljudmottagare, ljudmixer alternativt inspelare, kameralampa och lite annat lull-ull. Men det finns mycket plats så det ska nog lösa sig.
Björn Falkevik ringde mig i torsdags och frågade om jag ville filma honom när han sågar en lånad motorsåg, för att göra ett inslag av det till Sweet Sunday Web Crunch. Jag såg min chans att göra ett bildmässigt roligt jobb, så jag tackade ja.
Så i lördags förmiddag åkte jag den långa resan från Gustavsberg till Svinninge tur och retur för att se och föreviga Björn när han fällde ett träd. Grannens träd (Ja, han hade bett om lov). Sen spenderade jag hela gräsänklingslördagkvällen med frenetiskt klippande för att få iordning det till dagens sändning. Så här blev det. Är mycket nöjd, Björn likaså vad det verkar
Filmat med min nyinköpta Canon EOS 5D MkII, och min 300-kronors axelrigg från Ebay.
.SE ordnade i måndags ”Upprop för digital delaktighet” och under tisdag och onsdag Internetdagarna. Jag var där och körde thincasting tillsammans med Björn och Petter från Social Video. En normal tvåkamerasetup, inget utöver det vanliga så. Däremot mycket bättre ljus på scenen än vi normalt är bortskämda med. Tack för det.
Två roliga events och tre dagar med många intressanta, och några mindre intressanta talare och diskussioner. Efter tre dagar utan att ha sett dagsljus (anlänt i ottan, lämnat på kvällen) så har dagarna smält ihop lite i huvudet, därför kommer här några av höjdpunkterna i total randomordning.
Framtiden: Gräv inte där du står
Falling Apart or Coming Together: Media and Consumers in a Digital Era – Jeffery Cole
Och den ljusnande framtid är vår, eller? – Fredrik Svensson
Det pågår en massa smarta initiativ i Sverige. Det vill IBM premiera. På deras jätteevent IBM Software Day på Annexet i Stockholm 13 oktober delade de ut pris till ett företag eller organisation som bidragit med något projekt som skapat en smartare planet.
När endast tre kandidater återstod (märkligt nog tre IBM-kunder:) så gjorde vi intervjuer med dessa och satte ihop filmer på rekordtid för att ge dem en chans att synas på nätet inför slutspurten i omröstingen.
Inspelning på måndag eftermiddag och tisdag kväll. Leverans fredag eftermiddag. Inklusive manusvändor. Det är nog den tajtaste deadline jag varit med om bortsett nyhetsjobb.
Här är filmerna samt beskrivningar av respektive projekt.
Kungliga Tekniska Högskolan, som genom att samla in och analysera stora volymer data i realtid från bland annat GPS i taxi och lastbilar, radardetektorer, kollektivtrafik, väder och trängselskattesystemet, kan förutsäga trafikmönster och ge resenärer information och förslag kring resvägar och trafiksituation. De nya insikterna kan korta restider, minska utsläpp och avgaser samt göra Stockholm till en attraktivare stad.
Landstinget Dalarna, som med ett inventariesystem får ökad kontroll och tillgänglighet för all medicinteknisk utrustning och även förbättrar underhåll och service. Den nya lösningen ger en säkrare och effektivare sjukvård.
Vasaloppet Marknad AB, som genom att mäta, registrera och kommunicera ut 50 000 Vasaloppsåkares tider i realtid till en global publik, skapat stort engagemang för tävlingen och samtidigt gjort varje deltagare till vinnare.
Vem vann då?
Priset gick till KTH, för deras vägdataprojekt. Jag hoppas verkligen att det gör att jag slipper fastna på diverse ställen i trafiken i framtiden.
Här ser du Mahmood Rahmani och Haris H. Koutsopoulos från KTH (de två i mitten), som tog emot prisstatyetten, som skapats av konstnären och formgivaren Jonas Torstensson, av Sara Arildsson, chef för IBM Software i Sverige, och Leif Lindqvist, IBMs Sverigechef.
Det här är en text jag skriver för att få med i SSWC-boken som Mattias på Piratförlaget sätter ihop. Spännande att se hur och vad det blir.
Jag är ju en videokille, att bli ombedd att skriva en text är därför en utmaning som heter duga. Klart jag kan skriva, jag kan pladdra ur mig hur mycket text som helst, men oftast blir det nämligen just det. Pladdrigt. Eller stelt. Jag är visuell, inte textuell (om det ordet nu existerar?). Men nu försöker jag i alla fall.
Jag tänkte ta den här chansen att mota in ett nytt verb, uttryck eller beskrivning av en företeelse. Thincasting. Thin som i motsats till broad.
Det handlar om det jag jobbar en ganska stor del av min tid med, nämligen att direktsända event, konferenser, möten, seminarier och annat kul via Internet. Det har enligt mig länge felaktigt benämnts som broadcasting. Broadcasting är någonting som gammel-TV sysslar med.
Svindyra teknikriggar, ofta flera dagars riggtid och en superbred målgrupp, därav ordet broad. Tänk melodifestivalen typ. Man smetar ut någon jävla gegga för att det ska passa så många som möjligt och spenderar löjliga summor pengar på det.
Thincasting är dess raka motsats, även om det i sin enkelhet är detsamma. Det handlar om att ta en upplevelse på en plats och visa den på en annan, eller många andra, i realtid. Men där slutar likheterna. Framförallt i tänket innan.
I broadcasting-sammanhang jobbar programplanerarna med ramar som målgrupp ”Män och kvinnor 16-35 år” medan du i planeringen av ett lyckat (Jag har sett väldigt många misslyckade också) thincasting-sammanhang tänker ”Hur kan jag göra mitt ämne så smalt som möjligt, med så tät sammankoppling till alla intresserade att de är beredda att göra vad som helst för att få den här informationen?”. Ju smalare målgrupp du har, desto mer lojala är de, vilket får dom att väldigt väldigt gärna sitta som bänkade framför ett thincastat (ofta inte särskilt visuellt tilltalande) event i timtal för att få ställa sin fråga till sin guru. Inte nog med det, de sprider kärleken under tiden och pratar med alla sina liksinnade om att det här nu pågår.
Nu är det ju så att Thincasting aldrig kommer slå ut broadcasting. Men Thincasting kan med enkelhet ta sig närmare broadcasting allt eftersom tekniken utvecklas, till rimliga kostnader dessutom. Broadcasting däremot kan ALDRIG ta sig närmare Thincasting, eftersom kostnaderna blir allt för dyra för att locka dessa smala, men extremt tacksamma målgrupper.
Jag har medvetet helt utelämnat interaktiviteten med tittarna som internetsändningar ger. Detta för att göra ordet Thincasting medieneutralt. Mitt mål med det här inlägget var på något sätt att befästa begreppet Thincasting. Ordet dök upp i min hjärna en sen kväll under Almedalsveckan under ett pågående redaktionsmöte hos SMA (Sociala Medieakuten) som gjorde just Thincasting-alla-rätt varje morgon klockan 8.30.
När du väl har tänket, då är det den löpande processen som är det viktigaste, glöm aldrig det.
Det har varit galet.
Det har varit fantastiskt.
Det har varit intensivt.
Det har varit lärorikt.
Det har varit skratt.
Det har inte varit gråt.
Det har inte varit tråkigt.
Inte en sekund.
Jag åkte dit, första gången för mig, helt aningslös om hur det skulle vara. Jag hade några jobb bokade och tänkte att resten löser sig. Sen sprang jag på SMA-gänget (Sociala Medieakuten). Då var det kört. Det har varit produktion varvat med mingel och nya människor hela tiden. Helt lysande.
Tillslut för min del kröntes det hela av TEDxAlmedalen, som var en upplevelse i särklass, som jag även skötte livesändningen ifrån. Tack Greatness och Twingly för bra arrangemang!
Det var många saker som slog mig som folket på Media Evolution hade gjort så rätt. Rätt på det sättet att konferenser kan vara väldigt tråkiga eller väldigt intressanta, den här var det sistnämnda. Det var ett rappt tempo dagen igenom med korta föreläsningar. Hela dagen var en lång sammanhängande berättelse med många modiga inslag och experimentlusta. Experimentlustan bestod till exempel i att till höger på scenen satt en tecknarstudio med ett gäng talangfulla serietecknare. De var extremt produktiva och gjorde egna tolkningar av personer i rummet, både publik, talare och sig själva. Riktigt underhållande!
Ett annat exempel där de gjorde rätt var på den nästan obligatoriska paneldebatten. Utan rätt personer, noggranna förberedelser samt en riktigt skarp moderator blir de väldigt statiska och tråkiga, ofta tycker alla likadant eller saknar helt vilja att lyssna på varandra. Igår var det tvärtom, den korta paneldiskussion som leddes av Lars Mogensen med Anna Karlsson, Richard Gatarski och Eva Enquist fullkomligt gnistrade av kontroversiella åsikter, snabba repliker och citat värda att stoppa in i en bok.
Den andra stora delen var att tre lag satt hela dagen i var sin glasbur och skapade nya koncept för framtidens utbildning. Ett lag från Sydsvenskan, ett från SVT samt ett från byrån Good Old. I slutet av dagen presenterade alla sitt utvalda koncept och Sydsvenskan vann. Mer entertainment än konceptuella diskussioner kanske, men de hade verkligen tänkt till allihop.
Ett annat exempel på modig experimentslusta var att stoppa in ett meditationspass på eftermiddagen. En yogainstruktör kom in i rummet och kändes alldeles andlig. Sen satt han på scenen och var tyst och log i 2 minuter för att få rummet helt tyst. Märklig känsla efter en sån hektisk dag. Till en början kändes det väldigt malplacerat och jag läste många negativa kommentarer på nätet, både från personer i rummet och från de cirka 2000 personer som följde livesändningen. Men med lite distans och eftertanke så var det nog väldigt nyttigt. Jag antar att anledningen till att det knappt var några glädjetjut på nätet var att de som följde programmet inte twittrade just då.
Det finns hur många exempel som helst, det var en konferens där gränserna suddades ut mellan publik och fokuspersonerna. På riktigt alltså, utan att använda det som en floskel.
Produktionen och tekniker vi använde
Min egen insats då? Det var en rolig produktion att göra, vi direktsände med inlänkade mobilkameror och Skype-samtal till USA, men det återkommer jag till i detalj.
Jag jobbade dagen till ära som så många gånger förr med Björn Falkevik. Jag skötte sändningen, kameror, bildproduktion och kommunikation med omvärlden via Twitter och livechat. Björn var stage manager deluxe och såg till att all teknik nere på scenen fungerade så att jag fick bästa möjliga förutsättningar för mitt jobb; mikrofoner på/av, presentationsroddande och uppkopplande av alla direktlänkar.
Det var en enkel tvåkameraproduktion och vi sände via Wirecast från en Macbookpro till Bambuser, men de riktigt spännande bitarna den här dagen kom återigen från projektgruppens vilja att prova nya varianter och lösningar. De hade gått med på att rapportera ifrån tankeburarna med hjälp av en modiferad mobiltelefon. Mobilen var uppkopplad på ett wifi-nät som vi satte upp i lokalen.
Den hade en inkopplad mikrofon, en gorillapod ditmonterad och sände till ett eget Bambuser-konto. Detta Bambuserkonto plockade vi sedan upp i helskärm på presentationsdatorn framme vid scen och därigenom visades den på storbilden i rummet samt till min streamingdator via Desktop Presenter och ut på Bambuser igen. Första vändan hade vi problem med ljudsystemet i rummet som inte ville samarbeta helt, men det löste lokalens tekniker till eftermiddagen.
Senare på dagen gjorde vi en liknande variant, fast med Skype som leverantör och videosamtalade med Fredrik Wass som befann sig på Stanford University för tillfället. En liten webcam på talarpodiet fungerade som upplänk och mikrofon för att Fredrik skulle höra frågor som ställdes i rummet. Det fungerade felfritt och kändes kanonbra. Dagen avslutades med en likadan Skype-session, fast med Jesse Schnell, vd för Schnell Games som från någon annanstans i USA även visade slides från sin dator. Han gjorde ett strålande jobb och alla gick därifrån glada.
Det är galet hur fort ett rum töms på folk om det är lite för varmt där inne och det utlovas öl och vin dit de ska. (Denna metod borde utlovas när någon lokal ska utrymmas snabbt på grund av brand eller liknande, klart mer effektivt än ett brandlarm)
För så var det. Alla skulle vidare till en annan lokal där det serverades mat och dryck samt lite innovativa utställningar, bl.a Marbleart.tv som var ett roligt koncept där en kula ramlade ner varje gång någon twittrade #marbleart.tv och skulle fylla en pyramid som sen skulle formgjutas och säljas(?) som konstverk. Allt direktsändes även via fyra kameror mot Bambuser på marbleart.tv.
Mer konst i lokalen var det, eftersom alla dagens teckningar snabbt blivit ditflyttade. De styrde upp skratt och otäcka sanningar. En fantastisk men energikrävande dag, tack till Media Evolution för att ni ordnade denna konferens!
Slutsats
För att skapa spännande möten måste man våga våga våga gå utanför ramarna, tänka till och blanda in åskådarna. Så uttjatat, men skapa dialog, inte monolog. Då blir det intressant för alla.
Ibland, men inte så ofta när jag ser en film online så känner jag ”varför har inte jag gjort den där?” tätt följt av ”hur får man en kund att betala för det där?” och sist men inte minst ”hur kan det göras ännu bättre?”.
Oftast händer inte så mycket mer efter den snabba tankekedjan på cirka en och en halv sekund. Men idag såg jag den här…
… och jag fullständigt älskar den. Det är så briljant. Ok att vi har översvämmats av super slow motion-film de senaste åren, men då och då så dyker det upp någon som använder det i en helt ny kontext. Det är här jag tänker, att med mina nyvunna filmcrowdsourcing-kunskaper i bakhuvudet så borde det ju gå att använda ”the crowd” till att komma på den mest lysande/bisarra eller bara smartaste av motiv att skjuta i ultra slow motion.
Om jag får bra input så ska jag göra något för mig nytt. Jag ska hyra den coolaste utrustningen och göra det här projektet helt utan någon annan finansiär än mig själv. För min skull och för er. Sen kanske jag behöver hjälp along the way… Work for creds. Frivilliga?
Så – min fråga till dig är, vad skulle du vilja se hända i 700 bilder per sekund eller rättare sagt, en tjugoåttondel av verklig hastighet? Kommentera, det här ska genomföras!
För en vecka sen, ramlade jag in tillsammans med Björn Falkevik på Subtopias arrangemang Turn to the Crowd. Jag hade ingen aning om vad det skulle handla om, förutom något så luddigt som en ingress om crowdsourced film. Jaha tänkte jag och åkte med till Alby där det hölls hus.
Det var allt som allt ett väldigt trevligt arrangemang, som började lite tveksamt med en Kaospilotövning a’la ”prata med någon du inte pratat med förut och be denna person skriva ner din fråga på en post-it.” Alla dessa post-its samlades sen på en stor tavla och frågorna togs upp i slutet av arrangemanget och ställdes till panelen.
Första talare var finska Timo Vuorensola som berättade om sina filmprojekt Star Wreck och Iron Sky. Star Wreck är några år gammal och är till dags dato den mest sedda finska filmen ever. Något som är ganska stort med tanke på att produktionsbudgeten har varit i det närmaste noll. Den tog 7 år att göra, och alla delar som kostym, foto, skådespeleri och CGI osv är gjort på frivillig basis community-baserat på Internet. Helt otroligt!
Timo visade även en trailer för Iron Sky. Den handlar om att nazisterna år 1945 åkte till månen, och nu 2018 ska de komma tillbaka. Underbart förnedrande bilder av typiska Nazimotorcyklar med sidovagn som kör runt på månen 2018. Det roliga med den här teorin är enligt Timo att det är så häpnadsväckande många som faktiskt tror att det är så. Jag har inte vågat söka, men det finns tydligen forum och communities helt tillägnade det här!
Här kan du visa ditt stöd till filmen genom att registrera din mailadress och begära att filmen görs färdigt. Hittills har 7464 requests gjorts från hela världen. Här har du trailern:
Näst ut var Thomas Dahl, producent och regissör till filmen Gatekeeper, som är en svensk film gjord enligt samma koncept. Även kallad världens största fan-film. Också imponerande, men Thomas hade inte riktigt samma pondus på scen som Timo. En sak som imponerade speciellt var när han berättade om hur de löste olika problem kreativt. Med en budget på 14 kronor får de ändå Hollywoodskådisar att ställa upp. Nu kommer jag inte ihåg exakt vem det var, som de frågade om hon kunde göra en roll. Hur som helst svarade hon att hon gjort Fan fiction förut och aldrig gjorde samma sak två gånger. Trist. Hur löser vi det? …tänkte Thomas och hans kollegor. De ringde hur som helst upp henne igen och frågade ifall det var mer intressant att göra voiceover på sin egen kropp i CGI-form. Vilket hon nappade på. Ok nu har jag skrivit detta väldigt blajjigt, men hoppas du förstår. Sjukt smart hur som helst.
Sist ut var Anders Sjöman, till vardags PR-konsult på Springtime med sitt fritidsprojekt, filmen The Pact. Här har de inte alls kommit lika långt, men jag beundrar den drivenhet de har och Anders framförande var riktigt bra. Den lilla otäcka moodfilm de har gjort har dragit vansinnigt många tittare på Youtube:
Allt som allt var det en väldigt trevlig eftermiddag som avslutades med en öl och en lokalproducerad Burek under tiden talarna var samlade i en panel och svarade på åskådarnas frågor.
Just det, det hela sändes live på nätet, men jag kan inte hitta någon inspelning att hänvisa till efteråt. Om någon ansvarig läser detta, kommentera gärna med länk så uppdaterar jag!
Tack Subtopia för att ni anordnade detta, crowdsourcad film, det var ett fenomen jag inte visste existerade innan! Jag tog några bilder. Egentligen för att Paula Marttila ville att jag skulle göra det för att jag råkade ha min Canon 7D med mig, men dom inspirerade faktiskt mig att skriva om hela evenemanget, och det var ju bra. Tack Paula!
Jag gör väldigt många foto/filmjobb där det handlar om dokumentation, att dokumentera någon händelse och sammanfatta den i ett smidigt format. Det är befriande på ett sätt, jag åker dit med min enorma ryggsäck full med videokamera, stillbildskamera, mikrofoner, lampor, kablar och dator. Filmar det som händer på plats, och fångar lite röster från folk som ser glada ut och gillar det som visas upp.
Sen kommer jag hem, eller till hotellet för den delen. Då är det dags att göra något av det hela. Planeringen före är oftast obefintlig, men under inspelningen skaffar jag mig en vag idé om hur jag ska lägga upp det hela. Sen är det bara att pussla ihop det. Förstärka känslan med lämplig musik och skapa den återgivning som kunden önskar sig. Det blir ju alltid bra i slutändan.
MEN, andra gånger när allting är planerat innan. Först och främst med en genomtänkt och bra ide, ett manus, en storyboard och planerad produktion blir resultatet så otroligt omätbart mycket bättre. Inspirationen till denna bloggpost är att jag idag såg följande film från NIKE:
Här har de (såklart, det är ett av världens största varumärken) tänkt till, skapat en idé om denna mänskliga kedja, de har tänkt efter hur det ska spelas in och klippas för att flyta så bra som möjligt. Lägg märke till att de klipper mitt i rörelser, det är något som i mitt exempel innan är helt otänkbart och förbjudet. Tittaren skulle då uppleva ett ”hugg” när klippet görs och fokus försvinner från handlingen.
I Nikes exempel är rörelserna i exakt samma riktning och hastighet, samt att personerna är frame’ade på samma sätt före och efter klippet. Trots att de klipper från en bild på en kvinna som utövar martial arts till en bmxcyklist, så störs vi inte av det utan uppfattar det som naturligt.
Jag gillar!
Så min uppmaning är – även om du inte gör jätteproduktion a’la Nike, så tänk efter ordentligt innan. Tillåt tid i budget för idéutveckling och produktionsplanering. Det sparar in sig själv i tid och pengar när det är dags för postproduktion, och alla kommer att uppskatta resultatet så mycket mer.
Dessutom, så är det mycket roligare att jobba med projekt som levererar snygga resultat. För både leverantör och beställare.
Välkommen! Jag heter Robin Danehav och är filmproducent, fotograf, familjefar och hamburgerälskare. Jag bor i Hammarbyhöjden utanför Stockholm och håller på dagarna oftast till i fina StudioBronx, där jag tillsammans med mina kollegor driver produktionsbolaget Falkevik & Danehav..
Maila mig gärna på robin@danehav.com eller ring på +46707504749.
