Det har varit galet.
Det har varit fantastiskt.
Det har varit intensivt.
Det har varit lärorikt.
Det har varit skratt.
Det har inte varit gråt.
Det har inte varit tråkigt.
Inte en sekund.
Jag åkte dit, första gången för mig, helt aningslös om hur det skulle vara. Jag hade några jobb bokade och tänkte att resten löser sig. Sen sprang jag på SMA-gänget (Sociala Medieakuten). Då var det kört. Det har varit produktion varvat med mingel och nya människor hela tiden. Helt lysande.
Tillslut för min del kröntes det hela av TEDxAlmedalen, som var en upplevelse i särklass, som jag även skötte livesändningen ifrån. Tack Greatness och Twingly för bra arrangemang!
Det var många saker som slog mig som folket på Media Evolution hade gjort så rätt. Rätt på det sättet att konferenser kan vara väldigt tråkiga eller väldigt intressanta, den här var det sistnämnda. Det var ett rappt tempo dagen igenom med korta föreläsningar. Hela dagen var en lång sammanhängande berättelse med många modiga inslag och experimentlusta. Experimentlustan bestod till exempel i att till höger på scenen satt en tecknarstudio med ett gäng talangfulla serietecknare. De var extremt produktiva och gjorde egna tolkningar av personer i rummet, både publik, talare och sig själva. Riktigt underhållande!
Ett annat exempel där de gjorde rätt var på den nästan obligatoriska paneldebatten. Utan rätt personer, noggranna förberedelser samt en riktigt skarp moderator blir de väldigt statiska och tråkiga, ofta tycker alla likadant eller saknar helt vilja att lyssna på varandra. Igår var det tvärtom, den korta paneldiskussion som leddes av Lars Mogensen med Anna Karlsson, Richard Gatarski och Eva Enquist fullkomligt gnistrade av kontroversiella åsikter, snabba repliker och citat värda att stoppa in i en bok.
Den andra stora delen var att tre lag satt hela dagen i var sin glasbur och skapade nya koncept för framtidens utbildning. Ett lag från Sydsvenskan, ett från SVT samt ett från byrån Good Old. I slutet av dagen presenterade alla sitt utvalda koncept och Sydsvenskan vann. Mer entertainment än konceptuella diskussioner kanske, men de hade verkligen tänkt till allihop.
Ett annat exempel på modig experimentslusta var att stoppa in ett meditationspass på eftermiddagen. En yogainstruktör kom in i rummet och kändes alldeles andlig. Sen satt han på scenen och var tyst och log i 2 minuter för att få rummet helt tyst. Märklig känsla efter en sån hektisk dag. Till en början kändes det väldigt malplacerat och jag läste många negativa kommentarer på nätet, både från personer i rummet och från de cirka 2000 personer som följde livesändningen. Men med lite distans och eftertanke så var det nog väldigt nyttigt. Jag antar att anledningen till att det knappt var några glädjetjut på nätet var att de som följde programmet inte twittrade just då.
Det finns hur många exempel som helst, det var en konferens där gränserna suddades ut mellan publik och fokuspersonerna. På riktigt alltså, utan att använda det som en floskel.
Produktionen och tekniker vi använde
Min egen insats då? Det var en rolig produktion att göra, vi direktsände med inlänkade mobilkameror och Skype-samtal till USA, men det återkommer jag till i detalj.
Jag jobbade dagen till ära som så många gånger förr med Björn Falkevik. Jag skötte sändningen, kameror, bildproduktion och kommunikation med omvärlden via Twitter och livechat. Björn var stage manager deluxe och såg till att all teknik nere på scenen fungerade så att jag fick bästa möjliga förutsättningar för mitt jobb; mikrofoner på/av, presentationsroddande och uppkopplande av alla direktlänkar.
Det var en enkel tvåkameraproduktion och vi sände via Wirecast från en Macbookpro till Bambuser, men de riktigt spännande bitarna den här dagen kom återigen från projektgruppens vilja att prova nya varianter och lösningar. De hade gått med på att rapportera ifrån tankeburarna med hjälp av en modiferad mobiltelefon. Mobilen var uppkopplad på ett wifi-nät som vi satte upp i lokalen.
Den hade en inkopplad mikrofon, en gorillapod ditmonterad och sände till ett eget Bambuser-konto. Detta Bambuserkonto plockade vi sedan upp i helskärm på presentationsdatorn framme vid scen och därigenom visades den på storbilden i rummet samt till min streamingdator via Desktop Presenter och ut på Bambuser igen. Första vändan hade vi problem med ljudsystemet i rummet som inte ville samarbeta helt, men det löste lokalens tekniker till eftermiddagen.
Senare på dagen gjorde vi en liknande variant, fast med Skype som leverantör och videosamtalade med Fredrik Wass som befann sig på Stanford University för tillfället. En liten webcam på talarpodiet fungerade som upplänk och mikrofon för att Fredrik skulle höra frågor som ställdes i rummet. Det fungerade felfritt och kändes kanonbra. Dagen avslutades med en likadan Skype-session, fast med Jesse Schnell, vd för Schnell Games som från någon annanstans i USA även visade slides från sin dator. Han gjorde ett strålande jobb och alla gick därifrån glada.
Det är galet hur fort ett rum töms på folk om det är lite för varmt där inne och det utlovas öl och vin dit de ska. (Denna metod borde utlovas när någon lokal ska utrymmas snabbt på grund av brand eller liknande, klart mer effektivt än ett brandlarm)
För så var det. Alla skulle vidare till en annan lokal där det serverades mat och dryck samt lite innovativa utställningar, bl.a Marbleart.tv som var ett roligt koncept där en kula ramlade ner varje gång någon twittrade #marbleart.tv och skulle fylla en pyramid som sen skulle formgjutas och säljas(?) som konstverk. Allt direktsändes även via fyra kameror mot Bambuser på marbleart.tv.
Mer konst i lokalen var det, eftersom alla dagens teckningar snabbt blivit ditflyttade. De styrde upp skratt och otäcka sanningar. En fantastisk men energikrävande dag, tack till Media Evolution för att ni ordnade denna konferens!
Slutsats
För att skapa spännande möten måste man våga våga våga gå utanför ramarna, tänka till och blanda in åskådarna. Så uttjatat, men skapa dialog, inte monolog. Då blir det intressant för alla.
Ibland, men inte så ofta när jag ser en film online så känner jag ”varför har inte jag gjort den där?” tätt följt av ”hur får man en kund att betala för det där?” och sist men inte minst ”hur kan det göras ännu bättre?”.
Oftast händer inte så mycket mer efter den snabba tankekedjan på cirka en och en halv sekund. Men idag såg jag den här…
… och jag fullständigt älskar den. Det är så briljant. Ok att vi har översvämmats av super slow motion-film de senaste åren, men då och då så dyker det upp någon som använder det i en helt ny kontext. Det är här jag tänker, att med mina nyvunna filmcrowdsourcing-kunskaper i bakhuvudet så borde det ju gå att använda ”the crowd” till att komma på den mest lysande/bisarra eller bara smartaste av motiv att skjuta i ultra slow motion.
Om jag får bra input så ska jag göra något för mig nytt. Jag ska hyra den coolaste utrustningen och göra det här projektet helt utan någon annan finansiär än mig själv. För min skull och för er. Sen kanske jag behöver hjälp along the way… Work for creds. Frivilliga?
Så – min fråga till dig är, vad skulle du vilja se hända i 700 bilder per sekund eller rättare sagt, en tjugoåttondel av verklig hastighet? Kommentera, det här ska genomföras!
För en vecka sen, ramlade jag in tillsammans med Björn Falkevik på Subtopias arrangemang Turn to the Crowd. Jag hade ingen aning om vad det skulle handla om, förutom något så luddigt som en ingress om crowdsourced film. Jaha tänkte jag och åkte med till Alby där det hölls hus.
Det var allt som allt ett väldigt trevligt arrangemang, som började lite tveksamt med en Kaospilotövning a’la ”prata med någon du inte pratat med förut och be denna person skriva ner din fråga på en post-it.” Alla dessa post-its samlades sen på en stor tavla och frågorna togs upp i slutet av arrangemanget och ställdes till panelen.
Första talare var finska Timo Vuorensola som berättade om sina filmprojekt Star Wreck och Iron Sky. Star Wreck är några år gammal och är till dags dato den mest sedda finska filmen ever. Något som är ganska stort med tanke på att produktionsbudgeten har varit i det närmaste noll. Den tog 7 år att göra, och alla delar som kostym, foto, skådespeleri och CGI osv är gjort på frivillig basis community-baserat på Internet. Helt otroligt!
Timo visade även en trailer för Iron Sky. Den handlar om att nazisterna år 1945 åkte till månen, och nu 2018 ska de komma tillbaka. Underbart förnedrande bilder av typiska Nazimotorcyklar med sidovagn som kör runt på månen 2018. Det roliga med den här teorin är enligt Timo att det är så häpnadsväckande många som faktiskt tror att det är så. Jag har inte vågat söka, men det finns tydligen forum och communities helt tillägnade det här!
Här kan du visa ditt stöd till filmen genom att registrera din mailadress och begära att filmen görs färdigt. Hittills har 7464 requests gjorts från hela världen. Här har du trailern:
Näst ut var Thomas Dahl, producent och regissör till filmen Gatekeeper, som är en svensk film gjord enligt samma koncept. Även kallad världens största fan-film. Också imponerande, men Thomas hade inte riktigt samma pondus på scen som Timo. En sak som imponerade speciellt var när han berättade om hur de löste olika problem kreativt. Med en budget på 14 kronor får de ändå Hollywoodskådisar att ställa upp. Nu kommer jag inte ihåg exakt vem det var, som de frågade om hon kunde göra en roll. Hur som helst svarade hon att hon gjort Fan fiction förut och aldrig gjorde samma sak två gånger. Trist. Hur löser vi det? …tänkte Thomas och hans kollegor. De ringde hur som helst upp henne igen och frågade ifall det var mer intressant att göra voiceover på sin egen kropp i CGI-form. Vilket hon nappade på. Ok nu har jag skrivit detta väldigt blajjigt, men hoppas du förstår. Sjukt smart hur som helst.
Sist ut var Anders Sjöman, till vardags PR-konsult på Springtime med sitt fritidsprojekt, filmen The Pact. Här har de inte alls kommit lika långt, men jag beundrar den drivenhet de har och Anders framförande var riktigt bra. Den lilla otäcka moodfilm de har gjort har dragit vansinnigt många tittare på Youtube:
Allt som allt var det en väldigt trevlig eftermiddag som avslutades med en öl och en lokalproducerad Burek under tiden talarna var samlade i en panel och svarade på åskådarnas frågor.
Just det, det hela sändes live på nätet, men jag kan inte hitta någon inspelning att hänvisa till efteråt. Om någon ansvarig läser detta, kommentera gärna med länk så uppdaterar jag!
Tack Subtopia för att ni anordnade detta, crowdsourcad film, det var ett fenomen jag inte visste existerade innan! Jag tog några bilder. Egentligen för att Paula Marttila ville att jag skulle göra det för att jag råkade ha min Canon 7D med mig, men dom inspirerade faktiskt mig att skriva om hela evenemanget, och det var ju bra. Tack Paula!
Jag gör väldigt många foto/filmjobb där det handlar om dokumentation, att dokumentera någon händelse och sammanfatta den i ett smidigt format. Det är befriande på ett sätt, jag åker dit med min enorma ryggsäck full med videokamera, stillbildskamera, mikrofoner, lampor, kablar och dator. Filmar det som händer på plats, och fångar lite röster från folk som ser glada ut och gillar det som visas upp.
Sen kommer jag hem, eller till hotellet för den delen. Då är det dags att göra något av det hela. Planeringen före är oftast obefintlig, men under inspelningen skaffar jag mig en vag idé om hur jag ska lägga upp det hela. Sen är det bara att pussla ihop det. Förstärka känslan med lämplig musik och skapa den återgivning som kunden önskar sig. Det blir ju alltid bra i slutändan.
MEN, andra gånger när allting är planerat innan. Först och främst med en genomtänkt och bra ide, ett manus, en storyboard och planerad produktion blir resultatet så otroligt omätbart mycket bättre. Inspirationen till denna bloggpost är att jag idag såg följande film från NIKE:
Här har de (såklart, det är ett av världens största varumärken) tänkt till, skapat en idé om denna mänskliga kedja, de har tänkt efter hur det ska spelas in och klippas för att flyta så bra som möjligt. Lägg märke till att de klipper mitt i rörelser, det är något som i mitt exempel innan är helt otänkbart och förbjudet. Tittaren skulle då uppleva ett ”hugg” när klippet görs och fokus försvinner från handlingen.
I Nikes exempel är rörelserna i exakt samma riktning och hastighet, samt att personerna är frame’ade på samma sätt före och efter klippet. Trots att de klipper från en bild på en kvinna som utövar martial arts till en bmxcyklist, så störs vi inte av det utan uppfattar det som naturligt.
Jag gillar!
Så min uppmaning är – även om du inte gör jätteproduktion a’la Nike, så tänk efter ordentligt innan. Tillåt tid i budget för idéutveckling och produktionsplanering. Det sparar in sig själv i tid och pengar när det är dags för postproduktion, och alla kommer att uppskatta resultatet så mycket mer.
Dessutom, så är det mycket roligare att jobba med projekt som levererar snygga resultat. För både leverantör och beställare.
Välkommen! Jag heter Robin Danehav och är filmproducent, fotograf, familjefar och hamburgerälskare. Jag bor i Hammarbyhöjden utanför Stockholm och håller på dagarna oftast till i fina StudioBronx, där jag tillsammans med mina kollegor driver produktionsbolaget Falkevik & Danehav..
Maila mig gärna på robin@danehav.com eller ring på +46707504749.
