Topmeny

nett.com.au, neurontin online #sgcity.org, cost of generic cheap tadalafil online uk #geko, cmbm.org, buy lamisil online, http://nett.com.au, alesse online, motilium online #cmbm.org, nett.com.au#buy-cephalexin, cmbm.org #robaxin, nett.com.au#buy-valacyclovir-no-prescription
Video

Glaset

Jag gillar ju att göra film, sen råkar jag jobba med det och det tar lätt udden av det där roliga som det innebär, även om det fortfarande är kul. Men det där fria skapandet hamnar på avbytarbänken. Det ska jag råda bot på, genom att tvinga mig att göra små filmer som kanske inte alltid säger så mycket, men ändå betyder något. Det sägs ju att det krävs hundra dåliga idéer för att komma upp med en bra. Så varför inte?

Det här är det första alstret.

Filmat med en iPhone5 på stativ och en skrivbordslampa som belysning. Musiken är från Sällskapet men aningens nedskruvad i tempo.

Gillar du det här (eller tycker det är helt meningslöst, men kan inte få nog) kan du även titta på mina äldre konst(iga)-filmer Paranormalt snurrbehov och Katten, pappret och döden. De är skapade med ungefär samma utgångspunkt – nånting av ingenting.

(Det här är mitt inlägg nummer 3 i #Blogg100 - okej, inte lika omfattande eller intressant som igår, men det går ju inte att berätta sitt livs historia varje gång :)

0

Hur hamnade jag här egentligen?

På nätet alltså. Som en del i det twittermaskineri som gemensamt eller mer eller mindre motstridigt på något sätt flyttar internet i Sverige framåt. Eller som åtminstone gärna vill tro att vi gör det. Det är en ganska lång och snirklig historia, med några viktiga nyckelpersoner.

danehav2010

Men en sak i taget. Först måste vi reda ut lite om bakgrunden. Jag har egentligen varit på nätet sen 1995 när jag femton år gammal hade en BBS med fyra modem i mitt sovrum, en gammal fyråttisexa med OS/2 som stod på och surrade högt dygnet runt till mina föräldrars stora förtret (och elbolagens glädje).

Det var lite som dåtidens Pirate Bay, spel och programvaror laddades upp och ner dygnet runt och allt var en tävling om att hamna högst i uploadlistan på alla ställen runt om i Stockholm. Continue Reading →

12
Notering

Okej, nu spontant ger jag mig in i #blogg100

Jag ska alltså skriva en bloggpost om dagen i hundra dagar. Förra året försökte jag mig på den här utmaningen på FKDV’s blogg. Även jag och Petter fick ur oss sjukt mycket bra grejer så orkade vi inte hela vägen, för vi satte ribban för högt.

Så i år blir det i min egen blogg, som legat i träda alldeles för länge.

Jag har inte riktigt hittat formen än, eftersom jag bestämde mig spontant nu när jag satte mig vid datorn 20.45 en lördagkväll.

Jag tänker mig i alla fall nånting i stil med:

  • 20 bilder tagna med systemkamera (måste få igång min största hobby igen och börja ha med mig en kamera)
  • 20 filmer
  • 20 analyser av bra klipp
  • 20 nya affärsidéer
  • 20 personliga berättelser (eftersom jag är så dålig på att berätta om mig själv)

Bra, nu har jag en strategi. Det här är första posten. Den får vara så här.

Mer om blogg100 hittar du hos Fredrik Wass.

danehavblogg100

5

Att disruptera reklamradio? Här är mitt recept.

Jag har i helgen haft min mammas bil, eftersom hon haft hand om barnen och behövde en större. Därför har jag varit utan min musik och idag tvingats lyssna på radio för första gången på länge, när jag körde Hammarbyhöjden-Bålsta tur och retur, ungefär 2 timmars bilkörande. Jag valde Bandit 106,3, eftersom deras musik är det som är närmast min egen smak. Jag slogs av hur uruselt det är, och hur lite av internetålderns tänk som flyttats ut i etern.

http://commons.wikimedia.org/wiki/File:Transistorradio_Nordmende_Transita_1960er.jpg

Följande grejer var det jag reagerade på:

  • Musiken
  • Muppar som pratar mellan låtarna
  • Reklamen

Det vill säga allting som nådde mig via de inte så roliga högtalarna i mammas bil.

Jag ska resonera lite kring dom här tre punkterna och hur det kan göras bättre. Häng med.

Musiken

Bara det faktum att jag på både dit och hemvägen hörde tre låtar som spelades på båda resorna säger nästan allt. En av dem var Slipknots Wait and bleed, en visserligen bra låt men den släpptes 1999, för 14 år sedan. Att den spelas flera gånger på en dag är inte logiskt. I övrigt var utbudet väldigt slätstruket och ingenting som kändes nytt och fräscht, utan bara en massa trötta slutkörda och intetsägande låtar (Visserligen sett ur min synvinkel och smak).

Här skulle jag vilja att en radiostation, inom vilken genre som helst tog nya tag för att helt och hållet crowdsourca musiken. Bygg en app för alla med smartphones, ipads, datorer etc som är kopplad till Spotify där vem som helst, närsomhelst kan rekommendera in en låt (eventuellt att någon kontrollerar att den passar kanalens typ av musik) för att sedan ha en konstant pågående omröstning om vad som ska spelas. Topp 500 låtarna spelas enligt en algoritm som någon som är bra på sånt (inte jag) får sätta upp. Detta skulle göra att även okända band skulle kunna spelas på radio om de har tillräckligt stor fanbase och ny musik skulle komma fram på bredare front. Det här spar dessutom pengar i form av att inga låtlistor måste skapas varje vecka (eller vad nu rutinen är). Plus att det skulle vara mer intressant att lyssna på radio.

Muppar som pratar mellan låtarna

Hemvägen idag var något av ett lågvattenmärke för denna typ av ”underhållning”. Tre personer satt i studion och drack sprit och drog låga skämt i stil med ”Vem är världens starkaste kvinna? – fröken ur, hon är urstark”. Ett riktigt störande element som fick mig att längta tillbaka till min egen bil och ipod.

Varför finns det mellanprat på radio? Borde detta inte ha skalats bort vid det här laget? Så länge det inte är bra redaktionellt material (även här har ju alla olika smak, men jag menar sådant som är planerat) så borde det skippas. Det tillför ingenting, det är bara trams. Jag vill ha musik om jag väljer reklamradio, inte någon mupp som sitter och drar skämt.  Ta bort dem och spar in på personalkostnader.

Reklamen

Den värsta biten av allt. Här har det inte hänt någonting sen reklamradion startade i Sverige för 20 år sedan. Fortfarande sälj sälj sälj, lägsta pris lägsta pris lägsta pris, fula jinglar och utnötta speakerröster som på putslustiga sätt försöker kränga olika varor och tjänster. Det är så urkass att alla reklambyråer i Sverige borde stänga för alltid. Och skämmas.

Min drömradiostation skulle bara tillåta reklam som kommunicerade med mig istället för att kränga. Ett bra företagsblogginlägg på nätet är ett typexempel. Alla vet att företaget säljer en produkt, men om de delar med sig av kunskap och du lär dig något (tutorials, teknisk information, whatever) så förbiser du det kommersiella och tar till dig av informationen ändå. Och du kommer garanterat ihåg det företaget när du ska köpa en produkt som de säljer, bara för att du redan haft nytta av dom.

Lär mig någonting! Istället för att berätta att just ”Däckspecialisten har superduperspecialpriser på vinterdäck och det är de bästa priserna i stan och nu är det bättre än någonsin och däckspecialisten har längst erfarenhet i branschen och kom och köp, kom och köp” ackompanjerat av en fånig trudilutt, berätta då istället det som alla i dessa vinterdäckbytartider vill veta: Vilket datum får du byta? Vilket datum måste du ha bytt? Vad är fördelarna med dubbat vs odubbat. Och så vidare. I slutet stoppar du in: Kontakta oss på däckspecialisten.se om du har några frågor.” Då levererar du ett värde. (OBS! Däckspecialisten är helt taget ur luften och fullständigt påhittat exempel.)

Kruxet då?

Kruxet är att det är rätt svårt att få ett tillstånd eller frekvens tilldelad att få börja sända. Så jag hoppas verkligen att något av de stora mediahusen som står för skräpet som skickas ut idag läser det här och gör något åt saken. Hur svårt ska det va? Jag tror att den som genomför det här kommer vinna en väldigt stor andel lyssnare, vilket borde vara ekonomiskt incitament nog att ta sig i kragen.

Kommersiell radio behöver verkligen förändras. Har du några fler idéer?

 

0

Historier från Rockland County Psychiatric Center

Jag ramlade över den här bloggposten från Scouting NY, om ett nedlagt och övergivet mentalsjukhus i Rockland County, NY. 

rockland

Fantastiska bilder blandade med hemska historier från både intagna och personal från tiden när det var operativt. Vissa historier ger mig rysningar, andra får mig att dra på munnen.

I was institutionalized at Rockland County Mental Institution when I was 8 years old (1965-69)…I lived in a big dormitory with 50+ children. We were lined up at shower time and lined up to go to cafeteria. I remember spending most of the day in a “day room” – most of the other kids were severely disturbed / mentally retarded. If I didn’t do as told, they would put me in an isolation room (all day). Once they tied me to a bed with wet sheets layered with ice and opened the window in winter. There was an outside play area where one of the “minders” would hit kids with a wiffle ball bat. At meals I was forced to eat and finish everything on my plate even till I puked. It was HELL!

Läs, det ger lite perspektiv på verkligheten vi lever i. Samtidigt som det säkert är alldeles för många som fortfarande behandlas så här runt om i världen.

 

 

0

Dumheter jag undrar lite över

Det pågår så många dumma föråldrade saker runtomkring mig som jag går och småirriterar mig på. Det är inte bra, så jag skriver av mig här nu istället, så har jag det gjort. Därav ett gnällinlägg :)

1. Bröd

Bröd är en färskvara. Helst ska det köpas på bagerier, för ICA och Konsum har ett totalt patetiskt utbud av bröd, fejkbakat och fullt med tillsatser. Men om vi struntar i det så kommer jag vidare till min lilla teori. Nämligen, eftersom bröd är en färskvara som degraderas så galet fort i kvalitet så borde väl priset också göra det? En limpa som är på gränsen till ätbar samma dag och dagen efter bakdatum, är torr som fnöske och faller i småbitar sex dagar senare. Men den kostar likförbannat 22,90 fortfarande, trots att den knappt tilltalar änderna i Årstaviken. Så till mina frågor:

Är det bara jag i hela världen som är beredd att betala lite mer för bra, färskt bröd med någorlunda okemiskt innehåll, utan industrikänsla och som blir platt om du sitter på det en stund och inte bara pyser upp igen? Kör leveranser oftare eller ha större fryst sortiment.

Är det för mycket begärt att gammalt bröd ska bli billigare?

2. Bank.

Varför denna dosa? Jag har Handelsbanken privat och SEB för företaget. Båda har en hopplös dosa som man måste ha med sig överallt. Det har jag jag ju självklart oftast inte, när jag behöver den som mest akut. Men det dummaste, det är att dessa dosor inte har en display som behagar lysa upp sig själv, så om det är mörkt i ett rumt måste jag vända dosan mot skärmen för att kunna läsa vad det står för siffror på den. Produktutveckling? Näää. Hörde nu talas om Skandiabankens bank-id som tydligen bara kräver en pinkod i en app på telefonen. Låter intressant och ska kollas upp.

3. SL och deras biljetter

Varför är de så fast i sina gamla modeller för att ta betalt? Remsan (REMSA?!) byts bara ut mot kuponger som du laddar på ett plastkort. Månadskortet blir dyrare. SMS-biljetterna blir MyWallet som ingen vill ha eftersom du hamnar i klorna på mobiloperatörerna som får göra vad de vill med din betalningshistorik.

Vad sägs om detta förslag? Ett kort, du köper X antal resdagar, till exempel 30 som är vanligt nu, eller 4 ifall du bara är i Stockholm på kort besök. Sen dras det en resdag från kortet varje kalenderdag som du utnyttjar lokaltrafiken. Det istället för att det som nu, att det dras dagar även när du inte utnyttjar kortet vilket ju är helt sjult.
Tänk om du var tvungen att betala för en limpa bröd varje dag (för att knyta an till tidigare punkt) även om du bara ville ha en på onsdagar, torsdagar och lördagar, annars skulle du få köpa brödet så ohyggligt dyrt att det blev enklare och mer tilltalande att stjäla det (jämför plankning) eller baka själv (ta bilen), jag väljer det sista. Kom igen SL, byt ut alla som har något att bestämma om och kom in i matchen – det kommer att löna sig.

Vilka dumheter undrar du över?

4

Sagan bakom mustaschodlandet. Sorg och ond bråd död.

Nu ska jag göra något jag väldigt väldigt sällan gör. Skriva personligt, och om mig själv och mina känslor och innerligheter. Det är något jag är oerhört sparsam med och det i sin tur har säkert rätt mycket med det jag nu tänker berätta.

Många som läser det här kanske lär känna mig lite bättre, andra kanske får förklaringar till vissa beteenden, men avsikten är någonstans att berätta varför jag valde att ställa upp på att odla mustasch under november månad för att samla in pengar till forskning om prostatacancer och andra hälsorelaterade issues för män.

Vi börjar från början.

Den 29 september 2004 hände något som ändrade min syn på livet helt och hållet. Min bror, Rasmus, fyra år yngre än mig född 1983 gick bort i en olycka vid Slussen efter en sen kväll på Debaser. Han stannade för att kompisarna skulle uträtta behov i en de otaliga gångarna ovanför bussterminalen. Någonting hände och han ramlade cirka 5 meter ner i asfalten och slog i huvudet. Trots många återupplivningsförsök dog han cirka 45 minuter senare. Jag glömmer aldrig när poliserna knackade på dörren klockan 6 på morgonen, jag öppnade och de bad mig följa med upp till mina föräldrar som då bodde i samma hus, fast i lägenheten ovanför.
rasmus
Allt var kaos. Jag insåg hur bräckligt livet var, något jag inte verkligen inte hade insett innan. Men vi redde oss under omständigheterna sakta men säkert. Jag och Jennie flyttade ihop på riktigt och köpte en ny lägenhet efter några månader, mina föräldrar likaså, ingen ville bo kvar i huset där de här minnena satt kvar i väggarna.

Ett par år senare fick jag någon form av livskris, jag ”satt fast” på mitt dåvarande jobb, kunde inte komma vidare därifrån kändes det som och allt bara sög. Jennie fick mig att söka den utbldning som sen gjorde att jag kom vidare. Jag fick tjänstledigt från Reuters, helt utan ambitioner att komma tillbaka och påbörjade min tv-produktionsutbildning på Medieskolan i början av 2007. Helt plötsligt var livet grymt igen. Jag blev inspirerad och insåg hur mycket jag hade längtat efter att få lära mig någonting, och hur mycket jag inte var en person som ska vara anställd.

Bara för att krydda det hela blev Jennie med gravid med Isabell efter ungefär en månad på utbildningen, och beräknat datum var tre dagar efter dess slut. Trots att tajmingen var som den var så var jag otroligt lycklig över det här, allt kändes bra och alla var glada igen runt omkring, inte minst mina föräldrar, min Pappa. Allt var lite för bra tydligen.

Under 2007 började han bli hängig, oförklarligt hängig och klagade över att han hade ont på olika ställen i kroppen, bland annat i benen och höfterna. Han gick till slut till husläkaren och (vad jag gissar) så tog dom halsprov och kollade sänkan, men allt verkade vara bra. Han fick penicillin och blev ombedd att komma tillbaka om 14 dagar ifall det inte var bättre. Eftersom det här utspelade sig när dom flesta litade på vården så gjorde han just det, men det blev inte bättre. Ändå upprepades dessa besök flera gånger, olika prover togs, slarvades bort, följdes inte upp etc.

I september 2007 när jag skulle börja göra barnprogram på utbildningen ringde mamma och berättade att pappa hade åkt in till SÖS-akuten och blivit inlagd. Han hade tappats på flera liter vätska ur lungorna och det skulle utföras en rad undersökningar.

Pappa, Jennie och Mamma i Berlin - Maj 2007

Sen var processen kort. Och alldeles för smärtsam för att beskriva här. Men de hittade cancer i hela kroppen, i skelettet, hjärnan och fler organ. Han terroriserades med massa olika behandlingar och blev otroligt svag. 6 veckor senare dog han hemma i sin säng, efter att ha fått hemsjukvård och ofantliga mängder morfin hemma i cirka fyra dygn.

Känslan efter det här, var ju att min tidigare ganska sköra syn på livet blev ännu skörare. Och det som är allra allra hårdast, som jag aldrig kommer kunna förlåta eventuella högre makter för, är att han aldrig han träffa våra barn. Isabell föddes den 23 december 2007, inte ens två månader senare, galet nog på vad som skulle varit min lillebror Rasmus 24-årsdag, med 15 minuters marginal tillgodo innan det blev julafton. Livet är rätt konstigt.

Så, med allt det här i bagaget odlar jag mustasch. Kan min insats göra att en person i hela världen slipper utsättas för det jag varit med om, eller att ytterligare en blivande farfar eller morfar får hinna bli just det, så är det värt att samla mustasch hur länge som helst.

För att inte avsluta helt i moll, så ser livet nu mycket ljusare ut igen. Vi har tre fantastiska barn, Isabell, Molly och Emma och det är hur coolt som helst. Men visst finns det sår kvar, dom kommer aldrig läka helt men jag blir bättre och bättre på att hantera dom för varje dag månad och år som går.

Det var min historia, den kom väldigt sent in i november månad, men har du läst hela vägen hit och vill ge ett bidrag (stort som smått) så kan du göra det här. Hittills har vi i vårt lag samlat in över 30 000 kr.

Tack för ordet!
Fikapaus i Ihreviken

9
Bild

Fyllt i skuggor och svart på armen idag. Vilken skillnad det gör!

Tim på Evil Eye Tattoo har gjort ett fint jobb med illustrationen av min vision, den blir bättre än jag kunnat tänka mig och nu återstår bara färgningen. Jag hade kunnat få lite färg idag, men jag valde att banga ur efter en tvåtimmars sittning.

Två roliga saker med det här: 1) är att efter att ha gått två veckor med enbart linjerna som jag tyckte så mycket om, blev jag tveksam, typ ”jag kanske ska behålla det såhär?”. Sen tog jag förnuftet till fånga. 2) Att jag efter två veckor av att skydda min överarm mot barn, hörn, tajta kläder you name it, nästan fick försvarsreaktioner idag när tatueraren började kladda och gnugga.

Galet nöjd är jag i alla fall - Ser fram mot nästa vända i december!

PS. Bilden är tagen i spegeln. Egentligen sitter den ju på min vänstra arm.

0

Powered by WordPress. Designed by Woo Themes