I april 2010 var jag och Björn Falkevik och såg en gäng föreläsningar på temat ”Turn to the crowd” i Alby. Första talare ut var Timo Vuorensola som var fantastiskt inspirerande med sina crowdsourcade filmprojekt. Det vill säga, de har inte haft någon budget, utan byggt hela filmen på intresse och deltagande från olika människor med olika talanger över hela världen via Internet.
Nu har Iron Sky premiär 11 februari på Berlins Filmfestival. Jag tycker filmen har världens roligaste story. Ett gäng nazister som efter andra världskriget flydde till månen och har levt i exil för att hämnas på jorden. Läs mer om Iron Sky här eller kolla trailern här under.
Robin var och filmade det här i oktober tillsammans med Petter från SocialVideo. Kalle har gjort postproduktion, effekter och musikläggning. Kul att få använda sig av timelapse samt tilt-shift som uttryck i den här typen av produktion!
Mer om kampanjen hittar du på digidel.se, men i korthet innebär den följande:
”Kampanjens mål är att med gemensamma krafter få ytterligare minst 500 000 svenskar att börja använda Internet innan utgången av år 2013. Vi vill även bidra till att de som redan är på nätet blir än bättre på att ta tillvara möjligheterna som Internet erbjuder för att underlätta vardagssysslor, vara delaktig i samhällsutvecklingen, få en bättre vård och omsorg, större möjlighet till arbete och en bättre utbildning.”
Att välja plats för sina inspelningar är ibland väldigt knepigt. Det finns väldigt duktiga location scouts att använda om tid och budget finns, men det är i många fall dels för tätt inpå och för små produktioner för att det ska vara aktuellt.
Det gäller att tänka till.
I måndags spelade jag och Göran Adlén in ett gäng nya filmer för hans nya projekt. Jag pratade med honom i fredags eftermiddag om vart vi skulle vara och utgick från att han hade någon slags plan. Så var inte fallet, men han hade en vision i alla fall: ”Jag vill ha betong, det ska vara rått”. Ok, sa jag och tankeverkstan gick igång.
Betong.
Det får inte åka en massa bilar eller gå människor överallt då det stör ljudinspelningen, det får inte regna på oss, vi behöver ström… Många parametrar att uppfylla för att kunna genomföra inspelningen alltså.
Lördag eftermiddag löste jag det. När jag parkerade bilen i bodstadsrättsföreningens garage hemma såg jag vår scen framför mig. Den var perfekt. Litet garage, lite trafik, tag över huvudet och ström i motorvärmaruttagen. Perfekt! Jag twittrade en bild till Göran, som i princip gjorde vågen i sitt svar.
Väl på plats dök det upp lite små problem som att motorvärmaruttagen inte var påslagna såhär i ickemotorvärmarsäsong, turligt nog fanns det ett eluttag längre bort som vi kunde förlänga oss 30 meter ifrån. Skönt.
Första tagningen. Helt plötsligt slocknar alla lampor. Jaha? Vad nu då? Jo, det enda eluttaget i garaget är timerkopplat till lampknappen och stängs alltså av efter 20 minuter. Så mitt i den redan tajta rutinen med ljud, ljus, foto och regi behöver jag även inkludera att springa iväg och trycka på lampknappen då och då. Men det gick.
Precis när vi var färdiga med sista tagningen kom min granne och skulle parkera sin bil där vi var uppställda. Snacka om tur.
Såna här inspelningar är helt fantastiskt roliga, oplanerade och med spontan problemlösning. Men inget jag rekommenderar vid större projekt med flera personer inblandade, då riskerar man bara kaos.
Resultatet ska lanseras inom några veckor, tills dess får du hålla till godo med den här teasern:
Jag ljussatte med en 600W huvudljus, en 250W bakljus och ytterligare en 250W slagen in i väggen för att få lite kontraster. Inspelningen gjordes med Canon 5D.
Här presenterar jag min teori för hur du kan utveckla din eventfilm från att bara vara något slumpmässigt ihopklippt från slumpmässiga bilder och interjvuer till något med tanke bakom, som berättar den historia du vill.
”Många ville vinna och spänningen i luften kunde skäras med kniv innan de många skratten lättade upp. Tretton lag. Tretton ormhjärnor. Men bara en kunde vara smartast.” -Citerus
I början av maj hölls detta event i en lokal på Sveavägen i Stockholm. En hel hög med programmerare bjöds in på öl, pizza och tävlingskodande. Målet var att skapa en artificiell ormhjärna som skulle tävla i Snake mot andra artificiella ormhjärnor. En fantastisk idé, som också visade sig vara en riktigt spännande publiksport på storbildsskärm.
Danehav Media blev kontaktade för att dokumentera denna händelse, vilket jag tyckte lät jätteroligt. Men för att få en film från ett event att berätta något, få fram en bra dramaturgi, så gäller det att tänka efter innan vad det ska bli. Detta försöker jag alltid förmedla till alla kunder som anlitar oss för liknande uppdrag. Men det är väldigt sällan kunden har tid, eller tillräcklig kunskap för att kunna göra en sån beställning.
På detta uppdrag prövade jag mig av en ny taktik, en ny teori. När jag fick körschemat skrev jag ihop ett enkelt manus efter klassiskt dramaturgiupplägg och skickade till kunden. Så här såg det ut:
START
0. Bild på lokalen utifrån Sveavägen.
1. Bild med text "Hackers night - Crazy snake"
2. Mingelbilder när folk anländer, socialiserar
3. Kommentar från tävlande: "Jag är så laddad - vi har så grymma
algoritmer, ingen kommer slå oss"
4. Bild på "startskott"
5. Bilder på kodande (knappande på tangentbord, skärmar,
koncentrerade ögon etc)
6. Kommentar från arrangör, kanske du, Karin? "Vi gör det här för
att genom lek locka fram riktiga talanger med bra tävlingsinstinkt.
Det är jätteroligt att se sånt här engagemang"
7. Bilder på demolopp, snabba citat från blixttalarna, bilder från
heat, både på människor och skärm
8. Kommentar från tävlande "Det gick inte så bra här i första, men
vi åkte inte ur i alla fall, så nu är det bara att bita ihop och koda så
fingrarna glöder" följt av annan tävlande "Våran mask var helt
överlägsen, det ger lite prestationsångest inför nästa lopp" följt
av "Nu är det spännande..."
9. Mer bilder på kodande
10. Final (med kommentarer från de tävlande)
11. Kommentar från arrangör "Det här har varit en jättesuccé, några
är vinnare, andra är förlorare, men framförallt har alla haft jätteroligt
och verkligen fått använda sin team spirit och pressat sina
programmerarskills till sin yttersta gräns... Det här gör vi snart igen!"
följt av kommentar från vinnaren "Vi har kämpat... och det betalade sig"
12. Bilder på prisutdelning, applåder, mer mingel
13. Snygg slutbild
SLUT
Det här uppskattades enormt och tydligen träffade det helt rätt. Alla kunde enas om hur filmen skulle vara, även om det självklart inte går att få det precis som skrivet så har alla inblandade något att utgå ifrån.
Väl på plats jobbade jag med en reporter från Citerus som kunde ämnet väldigt bra, vilket underlättade eftersom jag är helt nollställd på programmering. Han ställde då frågor för att få svar som liknade det som var skrivet i manuset. På så vis kunde vi enkelt pricka av bit för bit och veta när vi hade vad som behövdes för att få ihop filmen.
Det sättet att jobba sparar enormt mycket tid (och pengar för beställaren) i redigeringen. Att ha någonting att utgå ifrån snabbar upp processen enormt, jämfört med att ha en stor hög material utan någon som helst tanke bakom, som då ska formas ihop till någonting som sen alla ska vara nöjda med.
Så här blev slutresultatet av filmen. Tycker du det matchar manuset? Kommentera gärna med egna erfarenheter!
Den här bloggposten från Petapixel upp i min RSS-läsare. Det är ett otroligt vackert personporträtt på stillbildsfotografen Daniel MIlnor där han berättar om sitt bildtänk och hur han efter att ha prövat digitalfoto valde att gå tillbaka till film. Jag ska inte analysera storyn eller hans sätt att se på bilder. Det får andra göra.
Däremot vill jag berömma filmproduktionen och dess storytelling, som på ett relativt enkelt sätt ger ett väldigt mjuk och behaglig bild av en person som verkligen brinner för sina bilder och hans ständiga strävan efter tajming, ”If you see an image, you missed it. You have to, sort of be 5 to 10 seconds ahead and anticipate how to get it”. Bildmässigt blandas intervjubilder ur två vinklar med bilder från arbete på fältet och de färdiga stillbilderna.
Här är mitt recept på att lyckas med ett personporträtt på det här sättet:
Ha ett väldigt klart mål. En berättelse du vill förmedla. En passion.
Följ med ut där det händer. Ha gott om tid. Filma dels personen in action samt de människor han berör. Människor är alltid intressanta i bild. De får oss att känna närhet.
Leta tredjehandmaterial. I det här fallet Daniels stillbilder. De ger ytterligare en dimension.
Skriv manus eller väldigt tydliga stolpar vad som ska berättas, även om du inte har tillgång till personen som ska intervjuas så kan du förutsäga ungefär vad du vill att denna ska säga och i vilken ordning. Även om det inte blir exakt så, har du i alla fall tänkt igenom storyn och kan styra intervjufrågorna därefter. Låt andra läsa igenom och komma med feedback.
Förbered intervjuobjektet. Berätta hur allting ska gå till, men prata inte för mycket om innehållet innan det är dags. Det ger lätt tillbakareferenser under intervjun i stil med ”Som jag sa förut så…” vilket tittaren aldrig har varit med på.
Ifall intervjuobjektet hakar upp sig på en fråga, ta inte om den tills dödagar, utan gå direkt på nästa och ta den svåra sist istället. Då tappar ni inte momentum under intervjun och det slipper kännas pressat.
Lägg ordentligt med tid på redigeringen. Låt det gärna gå några vändor så innehållet får masseras ordentligt så ingenting upprepas, ingen onödig och irrelevant information kommer med, inga märkliga ticks släpps igenom och om det går, ta gärna bort onödiga ord.
Musik. Musiken är otroligt viktig, men storyn ska kännas bra utan musik. När den väl gör det, så kan musiken höja produktionen en nivå till. Använd gärna bibilioteksmusik, Creative Commons-musik eller en ljudläggare som komponerar så att det passar din redigering. Akta dig för kommersiell musik, det kan slå tillbaka på dig när du minst anar det.
Lägg upp på nätet, förhoppningsvis får du en sån här bloggpost skriven om den. Då vet du att du lyckats
Lycka till! Har du några fler tips, eller tycker tvärtemot – skriv gärna i kommentarerna.
Nu har Robin äntligen bestämt sig. Det blir en Zacuto EVF (Electronic Viewfinder) Flip som blir nästa investering i det aldrig någonsin slutgiltiga kittandet av DSLR-kitet, som redan består av bland annat en Canon 5D, en Swedish Chameleon och en massa andra godsaker. Varför? Vad är den bra till? Det ska jag förklara.
När du filmar med en Canon 5D eller 7D så kan du endast använda LCD-skärmen på baksidan. Det är fine. Den är ok. Men inte optimal. Av flera anledningar.
Den är lågupplöst, man ser inte skärpan exakt.
Det går inte att se på den i dagsljus, vilket jag tidigare avhjälpt med en Zacuto Z-finder. Denna kommer i fortsättnigen monteras på EVF:en istället.
Det går inte att sätta sökaren där jag önskar. Oftast vill jag inte ha den precis bakpå kameran.
Sen många fler anledningar som att det inte går att koppla en extra kund/B-foto-monitor till kameran paralellt med inbyggda LCD-skärmen, ingen zebra, ingen peaking etc etc.
Jag har även en extern 5″-monitor som jag kan hänga på, den är visserligen väldigt bra, men väger en hel del. Så. Nu till anledningen att jag tror denna EVF kommer göra vardagen mycket bättre.
Det är alltså en liten 3″-monitor som kopplas på via HDMI-porten på kameran, som jag monterar via en Magic arm och kan därför placera vart som helst. Det är ju bättre om jag kan ha den till vänster om kameran, så jag kan lägga tyngdpunkten av riggen ovanpå axeln istället för att ha hela tyngden framför mig.
På denna mojäng, kan jag trycka fast min Z-finder som jag redan har och därför få 3X förstoring på denna monitor (som är bra mycket mer högupplöst och har framförallt en betydligt bättre ”dot pitch” än inbyggda LCD:n.).
Den har i sin tur en HDMI-port som jag kan koppla ut en extra monitor på så att B-foto eller kund kan se vad som spelas in.
Den drivs av samma Canon LP-E6-batterier som jag använder till min 5D och 7D redan. Helt briljant!
Utöver detta har den alla tänkbara inställningar och möjligheter. Men det låter jag herrarna på Zacuto visa istället. Missa framförallt inte deras ”tappa-i-golvet-test” på slutet. Prylen är tydligen okrossbar!
Jag gör väldigt många foto/filmjobb där det handlar om dokumentation, att dokumentera någon händelse och sammanfatta den i ett smidigt format. Det är befriande på ett sätt, jag åker dit med min enorma ryggsäck full med videokamera, stillbildskamera, mikrofoner, lampor, kablar och dator. Filmar det som händer på plats, och fångar lite röster från folk som ser glada ut och gillar det som visas upp.
Sen kommer jag hem, eller till hotellet för den delen. Då är det dags att göra något av det hela. Planeringen före är oftast obefintlig, men under inspelningen skaffar jag mig en vag idé om hur jag ska lägga upp det hela. Sen är det bara att pussla ihop det. Förstärka känslan med lämplig musik och skapa den återgivning som kunden önskar sig. Det blir ju alltid bra i slutändan.
MEN, andra gånger när allting är planerat innan. Först och främst med en genomtänkt och bra ide, ett manus, en storyboard och planerad produktion blir resultatet så otroligt omätbart mycket bättre. Inspirationen till denna bloggpost är att jag idag såg följande film från NIKE:
Här har de (såklart, det är ett av världens största varumärken) tänkt till, skapat en idé om denna mänskliga kedja, de har tänkt efter hur det ska spelas in och klippas för att flyta så bra som möjligt. Lägg märke till att de klipper mitt i rörelser, det är något som i mitt exempel innan är helt otänkbart och förbjudet. Tittaren skulle då uppleva ett ”hugg” när klippet görs och fokus försvinner från handlingen.
I Nikes exempel är rörelserna i exakt samma riktning och hastighet, samt att personerna är frame’ade på samma sätt före och efter klippet. Trots att de klipper från en bild på en kvinna som utövar martial arts till en bmxcyklist, så störs vi inte av det utan uppfattar det som naturligt.
Jag gillar!
Så min uppmaning är – även om du inte gör jätteproduktion a’la Nike, så tänk efter ordentligt innan. Tillåt tid i budget för idéutveckling och produktionsplanering. Det sparar in sig själv i tid och pengar när det är dags för postproduktion, och alla kommer att uppskatta resultatet så mycket mer.
Dessutom, så är det mycket roligare att jobba med projekt som levererar snygga resultat. För både leverantör och beställare.
Välkommen! Jag heter Robin Danehav och är filmproducent, fotograf, familjefar och hamburgerälskare. Jag bor i Hammarbyhöjden utanför Stockholm och håller på dagarna oftast till i fina StudioBronx, där jag tillsammans med mina kollegor driver produktionsbolaget Falkevik & Danehav..
Maila mig gärna på robin@danehav.com eller ring på +46707504749.
