Såhär gick det till när galenskapen fick eget liv.
Det här äventyret började för mig på Sibyllagrillen i Gustavsberg där jag satt och mumsade hamburgare när Johan Ronnestam ringde mig, superexalterad bad han mig boka av allt jag hade i kalendern den 6-7 maj, sen frågade han om jag var med på tåget. Jag svarade att jag behövde aningens mer information, men att det helt klart lät intressant.
Han sa då ungefär ”Jag och Göran Adlén sitter och äter lunch och vi fick just den dummaste idén på länge. Vi låser in oss i en glasbur någonstans och pratar kommunikation i 24 timmar i sträck, vi vill att du livesänder, är du på?”
Självklart! Nu på fredag är det dags. Platsen är lobbyn på Clarion Sign i Stockholm. Alla är välkomna dit för att titta, hänga, ta en fredagsöl, eller bara ge oss en uppmuntrande blick. Vi är visserligen supertaggade, men klockan 05.30 lördag morgon så uppskattas nog alla insatser för att hjälpa oss med energinivån.
Allt är såklart gratis, men du får väldigt gärna ifall du uppskattar vår idé sprida detta vidare med en länk, en postning på facebook eller om du twittrar, en #24live-taggad tweet. Det uppskattas enormt!
Livesändningen kommer att visas på våra respektive sajter, alltså, här på danehav.com, på ronnestam.com eller på adlen.nu. Dessutom har vi landningssidan och kampanjsajten 24hours.se uppsatt för ändamålet.
Ses på fredag, eller hur? 12.00 börjar och slutar kalaset!
Jag har under 2010 varit på plats på en otrolig mängd möten och konferenser genom mitt arbete med thincasting. Från hardcore-konferensen för kodare till seminarier på Almedalen om vad politikerna ska förbättra för läromedelsförfattarna.
När jag står och håller i kameran eller bildproducerar så hinner jag fundera väldigt mycket. Väldigt mycket på hur likformiga alla dessa konferenser, och seminarier är. Framförallt vilka delar jag tänder till på och vilka som bara helt enkelt borde strykas bort eller tänkas om.
”Varför går samma människor, på samma typer av möten, lyssnar på samma typer av föreläsare och man vet precis vad som ska hända?”
För precis så är det. Och alla följer samma mönster. Du känner säkert igen dig? Om du har pratat med mig om det här vet att jag tycker fruktansvärt illa om paneldiskussioner och break-out sessions. Egentligen tycker jag inte så illa om paneldiskussioner, det är bara att 99,5% genomförs på ett otroligt undermåligt sätt.
1. Så, för att piffa upp ditt möte börjar jag att gå igenom fem konkreta tips för att få igång en panel-DEBATT:
Försök inte att komma undan med att det ska vara ett trevligt samtal, att du inte vill ha debatt. Du vill ha debatt, allting annat är dramaturgiskt självmord. Framförallt före lunch eller sent på eftermiddagen. Action. Annars somnar publiken.
För att skapa en debatt krävs människor som tycker olika, samt människor som vågar sticka ut hakan och säga saker som är obekväma och oväntade. Klockrent exempel på detta (som förövrigt fortfarande är den enda bra debatt jag sett i år) är lärande-i-framtiden-debatten på Moving Images i Malmö i somras. Richard Gatarski kläcker här ur sig moderna klassiker som ”Det finns inga barn, barn är bara en social konstruktion”.
Så sluta upp med att ta in de som frivilligt sätter sig på scen och tycker som du. Gör din research och hitta folk med helt olika åsikter, annars är det bättre att stryka denna programpunkt.
Se till att alla har mikrofoner. För att det ska bli lite drag behöver folk kunna avbryta varandra och prata i mun på varandra. Jag vet, det är inte snällt, trevligt eller särskilt svenskt. Men det behövs, annars sitter varje person och håller kortare seminarier på scen. Och publiken somnar.
Sätt en väldigt tydlig kontext för vad debatten ska handla om. Du kan inte ha en debatt som handlar om något så luddigt som ”Samhällets syn på sniglar” utan ämnet måste vara ”Vilken färg ska sniglarna ha, och varför?”. För att få alla deltagarna du har scoutat rätt på att hamna i samma diskussion (för det värsta som finns är när de trötta typerna på scen pratar om olika saker, enbart med moderatorn istället för med varandra) behöver de en stämningssättare, inramning eller väldigt tydliga mål med diskussionen. Till ATEA Bootcamp 2008 gjorde jag den här filmen, som föregick paneldiskussionen om miljö.
Jag var inte på plats för att se panelen, men jag tror verkligen det gjorde att alla deltagarna samt publiken utgick från samma information.
Var inte rädd. Ju mer du sticker ut hakan i ämnesval och val av personer desto mer kommer din publik att tacka dig.
Det var paneldiskussionerna det. Jag har mer att bjuda på.
2. Att talarna är coachade och inrepade. Jag är verkligen ingen föreläsare, jag gillar att vara på scenen men jag är hopplös när det gäller att prata. Där tänker jag inte försöka säga att jag kan mer än de som talar på dessa möten. Däremot har jag lyckats identifiera olika saker som ingen annan verkar ha tänkt på. I alla fall inte under det 60-tal olika konferenser jag har sänt live på nätet i år. Alla talar om att de vill ha interaktion med publiken, men väldigt lite händer.
Känner du igen följande?: ”Det var allt jag hade att bjuda på, är det någon som har några frågor?” *TYSTNAD* *TYSTNAD* ”Nähä, tack för mig då.” *SPRIDDA APPLÅDER*
Varför planterar inga föreläsare tankar hos publiken i början, eller efter cirka 20% av föreläsningen som gör att de har god tid på sig att tänka ut frågor? Genom att göra detta har ju föreläsaren alla möjligheter att styra frågorna dit denne vill och på har bra svar på. Plantera alltså en tanke, utelämna medvetet delar av det ämnet från föreläsningen och låt publiken fylla i med det som saknas i form av att de frågar. Då kommer publiken känna sig delaktig, och den pinsamma situationen i slutet slipper uppstå.
3. Kosta på en stage manager. En stage manager som håller reda på de olika datorerna, presentationerna, talarna, skärmarna, mikrofonerna, musiken och som dessutom samspelar bra med moderatorn. På det viset slipper tråkiga tysta partier uppstå när någon måste stå och fippla med en VGA-sladd som ska kopplas in i en Mac som ingen råkar ha skärmadaptern med sig till just den dagen.
4. Fimpa break out sessions. Folk springer som yra höns för att de egentligen vill vara på två ställen samtidigt, publiken som tittar på livesändningen undrar varför de inte får se det andra rummet som alla twittrar om. Prioritera det bästa materialet till en enda session. Du behåller publiken på plats, du kan ha en och samma snygga scenografi hela dagen istället för att skicka ut hälften till ett tråkigt konferensrum och onödiga förflyttningar som tar tid minimeras. Risken med för specialinriktade break-outs är att de som är intresserade av ett område bara tar till sig det och inte får några nya intryck.
5. Våga leka med formatet. Skippa traditionerna och förväntningarna. Kör varvat långa/korta talare, låt publiken rösta ut folk eller ha parallella arbetsgrupper som jobbar med en uppgift som rapporterar in då och då, stoppa in filmer som underhåller och sätter fokus på rätt saker. Vägra off-the-shelf-föreläsningar, kräv speficikt innehåll. Tänk till innan istället för att göra som alla andra.
Det var det jag ville få ur mig idag. Hoppas det bidrar till en något bättre värld. Vad är dina åsikter om det här? Kommentera gärna!
.SE ordnade i måndags ”Upprop för digital delaktighet” och under tisdag och onsdag Internetdagarna. Jag var där och körde thincasting tillsammans med Björn och Petter från Social Video. En normal tvåkamerasetup, inget utöver det vanliga så. Däremot mycket bättre ljus på scenen än vi normalt är bortskämda med. Tack för det.
Två roliga events och tre dagar med många intressanta, och några mindre intressanta talare och diskussioner. Efter tre dagar utan att ha sett dagsljus (anlänt i ottan, lämnat på kvällen) så har dagarna smält ihop lite i huvudet, därför kommer här några av höjdpunkterna i total randomordning.
Framtiden: Gräv inte där du står
Falling Apart or Coming Together: Media and Consumers in a Digital Era – Jeffery Cole
Och den ljusnande framtid är vår, eller? – Fredrik Svensson
Det här är en text jag skriver för att få med i SSWC-boken som Mattias på Piratförlaget sätter ihop. Spännande att se hur och vad det blir.
Jag är ju en videokille, att bli ombedd att skriva en text är därför en utmaning som heter duga. Klart jag kan skriva, jag kan pladdra ur mig hur mycket text som helst, men oftast blir det nämligen just det. Pladdrigt. Eller stelt. Jag är visuell, inte textuell (om det ordet nu existerar?). Men nu försöker jag i alla fall.
Jag tänkte ta den här chansen att mota in ett nytt verb, uttryck eller beskrivning av en företeelse. Thincasting. Thin som i motsats till broad.
Det handlar om det jag jobbar en ganska stor del av min tid med, nämligen att direktsända event, konferenser, möten, seminarier och annat kul via Internet. Det har enligt mig länge felaktigt benämnts som broadcasting. Broadcasting är någonting som gammel-TV sysslar med.
Svindyra teknikriggar, ofta flera dagars riggtid och en superbred målgrupp, därav ordet broad. Tänk melodifestivalen typ. Man smetar ut någon jävla gegga för att det ska passa så många som möjligt och spenderar löjliga summor pengar på det.
Thincasting är dess raka motsats, även om det i sin enkelhet är detsamma. Det handlar om att ta en upplevelse på en plats och visa den på en annan, eller många andra, i realtid. Men där slutar likheterna. Framförallt i tänket innan.
I broadcasting-sammanhang jobbar programplanerarna med ramar som målgrupp ”Män och kvinnor 16-35 år” medan du i planeringen av ett lyckat (Jag har sett väldigt många misslyckade också) thincasting-sammanhang tänker ”Hur kan jag göra mitt ämne så smalt som möjligt, med så tät sammankoppling till alla intresserade att de är beredda att göra vad som helst för att få den här informationen?”. Ju smalare målgrupp du har, desto mer lojala är de, vilket får dom att väldigt väldigt gärna sitta som bänkade framför ett thincastat (ofta inte särskilt visuellt tilltalande) event i timtal för att få ställa sin fråga till sin guru. Inte nog med det, de sprider kärleken under tiden och pratar med alla sina liksinnade om att det här nu pågår.
Nu är det ju så att Thincasting aldrig kommer slå ut broadcasting. Men Thincasting kan med enkelhet ta sig närmare broadcasting allt eftersom tekniken utvecklas, till rimliga kostnader dessutom. Broadcasting däremot kan ALDRIG ta sig närmare Thincasting, eftersom kostnaderna blir allt för dyra för att locka dessa smala, men extremt tacksamma målgrupper.
Jag har medvetet helt utelämnat interaktiviteten med tittarna som internetsändningar ger. Detta för att göra ordet Thincasting medieneutralt. Mitt mål med det här inlägget var på något sätt att befästa begreppet Thincasting. Ordet dök upp i min hjärna en sen kväll under Almedalsveckan under ett pågående redaktionsmöte hos SMA (Sociala Medieakuten) som gjorde just Thincasting-alla-rätt varje morgon klockan 8.30.
När du väl har tänket, då är det den löpande processen som är det viktigaste, glöm aldrig det.
Välkommen! Jag heter Robin Danehav och är filmproducent, fotograf, familjefar och hamburgerälskare. Jag bor i Hammarbyhöjden utanför Stockholm och håller på dagarna oftast till i fina StudioBronx, där jag tillsammans med mina kollegor driver produktionsbolaget Falkevik & Danehav..
Maila mig gärna på robin@danehav.com eller ring på +46707504749.
